Ada & Sara

Idag var jag o Ada vid havet för första gången. Hon var så rolig för redan i backen ner mot vattnet hörde hon hur det brusade från vågorna och började springa/dra neråt. Sen stod hon och lutade sig ut vid strandkanten och morrade o hoppade mot vågorna (hon vågade sig inte ner i vattnet). Svårt att få henne därifrån sen när det var dags att gå. :)

På vägen hem mötte vi tre pojkar i 10-årsåldern och en frågade om han fick hälsa på Ada, och det var klart att han fick för hon har ju inte träffat så många barn i sitt liv o tycker att dom är lite läskiga. Han var helt otrolig (totalt orädd) och slängde sig ner på alla fyra o gav lekinviter till henne (som hundar gör med varandra) och hon som aldrig har vågat sig hela vägen fram till en unge gav honom tom en puss i ansiktet när han skulle gå. :) Fast lite läskig tyckte hon att han var (samtidigt som hon tyckte att han var jätterolig/spännande), för hon stod och studsade upp och ner och viftade på rumpan under mig/mellan mina fötter i början när ungen försökte få henne att leka/hälsa. Varför kan inte alla barn vara på det där viset?

Nu är Ada trött och ligger på fårskinnet o snusar...

Jag ska äta Risifrutti och kolla tv, slappna av lite o koppla bort skolan.