Effektiv idag, faktiskt.
När det känns sådär motigt och hopplöst, allt går bara bakåt och det känns som att man sitter fast med superlim när man försöker lösa sin situation, då är det svårt att vara effektiv, påhittig och positiv. Men jag bråkade lite med R igår och jag har gått och grubblat på det där med AF, ska jag, ska jag inte, är det verkligen värt förnedringen? Jag åkte till Forum idag iaf. och skrev in mig där, igen. Jag får råångest bara jag stiger in innanför dörrarna och tar min nummerlapp. Hatar verkligen det där stället mer än något annat på jorden. Det är bara så hemskt och tragiskt. Personalen är så sjukt otrevliga och folket som tvingas gå dit och förnedra sig är så sjukt sorgliga och deppiga. Nu är det gjort iaf och jag fick en övningstur med bilen. Det kändes ok att köra bil dit. Stolt och nöjd när jag väl hade gjort det. Fan vad fånig jag är, men det är verkligen jobbigt för mig att köra bil, jag blir sjukt nervös. Kan inte hjälpa det.
Tänk om man bra kunde ta en nyckel, köra in den i huvudet och vrida om och så vips var man den personen man önskar att man var? Tänk om det var så enkelt, eller att man bara kunde bestämma sig för att "nu ska jag vara såhär som jg vill vara och absolut inte sådär som jag brukade vara"? Jag önskar att jag var mer socialt begåvad och kunde ta för mig mer, visa hur bra, duglig och kapabel jag verkligen är. För jag ÄR verkligen bra och skulle vara drömmen för ett företag att ha som anställd, jag är seriös och laglydig, tar massor av ansvar, VILL verkligen jobba och få saker gjorda, jag älskar att hjälpa människor och är bra på att lyssna och känna in. Jag lär mig supersnabbt och skulle vara en tillgång på vilket ställe som helst, men jag kan inte få fram det och visa det på en intervju. Det tar bara stopp, jag blir helt nollställd och tråkig. Får inte fram det jag vill och verkar antagligen helt urusel och hemsk. Jag får ju komma på intervjuer men sen tar det stopp när de väl träffar mig. Jag förbereder mig och läser på, tänker ut hur jag ska vara och vad jag ska säga, försöker slappna av och tänka positivt men ändå så blir det inte bra. Och arbetsgivarna kan ju inte läsa tankar, det blir ju svårt för dem att förstå hur jag verkligen är, när allt de se är någon som är skitnervös, osäker och trist.
Ja ja ja, det är som det är, jag får väl harva runt på intervjuer, när jag är 50år kanske jag har lyckats vänja mig av med att vara nervös och får ett jobb. Om jag har tur. Men jag såg på TV att om man inte har jobbat på 2-3 år så är man uträknad, icke anställbar, det var en professor som sa så. Nu gäller det att ligga i och söka, söka, söka, lämna CV, höra med folk jag känner om de vet något ställe som kan tänkas vilja ha mig. För jag vill inte bli uträknad och oanställbar. Jag vill ju jobba, vara behövd, göra nytta och tjäna pengar.
Nu ska jag äta ngt och ta ut Ada i skogen.
Snart får vi byta ut den. Jag längtar.
♥
Tänk om man bra kunde ta en nyckel, köra in den i huvudet och vrida om och så vips var man den personen man önskar att man var? Tänk om det var så enkelt, eller att man bara kunde bestämma sig för att "nu ska jag vara såhär som jg vill vara och absolut inte sådär som jag brukade vara"? Jag önskar att jag var mer socialt begåvad och kunde ta för mig mer, visa hur bra, duglig och kapabel jag verkligen är. För jag ÄR verkligen bra och skulle vara drömmen för ett företag att ha som anställd, jag är seriös och laglydig, tar massor av ansvar, VILL verkligen jobba och få saker gjorda, jag älskar att hjälpa människor och är bra på att lyssna och känna in. Jag lär mig supersnabbt och skulle vara en tillgång på vilket ställe som helst, men jag kan inte få fram det och visa det på en intervju. Det tar bara stopp, jag blir helt nollställd och tråkig. Får inte fram det jag vill och verkar antagligen helt urusel och hemsk. Jag får ju komma på intervjuer men sen tar det stopp när de väl träffar mig. Jag förbereder mig och läser på, tänker ut hur jag ska vara och vad jag ska säga, försöker slappna av och tänka positivt men ändå så blir det inte bra. Och arbetsgivarna kan ju inte läsa tankar, det blir ju svårt för dem att förstå hur jag verkligen är, när allt de se är någon som är skitnervös, osäker och trist.
Ja ja ja, det är som det är, jag får väl harva runt på intervjuer, när jag är 50år kanske jag har lyckats vänja mig av med att vara nervös och får ett jobb. Om jag har tur. Men jag såg på TV att om man inte har jobbat på 2-3 år så är man uträknad, icke anställbar, det var en professor som sa så. Nu gäller det att ligga i och söka, söka, söka, lämna CV, höra med folk jag känner om de vet något ställe som kan tänkas vilja ha mig. För jag vill inte bli uträknad och oanställbar. Jag vill ju jobba, vara behövd, göra nytta och tjäna pengar.
Nu ska jag äta ngt och ta ut Ada i skogen.
Snart får vi byta ut den. Jag längtar.
♥
Kommentarer
Trackback
