Det snöar och jag måste plugga men...

...det är tråkigt. Och så känns det som att jag inte kommer hinna klart med de uppgifter jag måste bli klar med så då känns det ännu jobbigare att börja plugga, rätt så motsägelsefullt, för om jag nån gång ska känna att jag ligger i fas med pluggandet så måste jag ju sätta igång nån gång så jag hinner ikapp... Jag är korkad.

Problemet är att jag får prestationsångest. Jag hade ju bestämt mig för att jag inte skulle ta så allvarligt på det här, ett G räcker gott och väl, man MÅSTE INTE HA MVG. Men min hjärna fattar inte det. Och om jag tänker att "nu ska jag inte göra mer än vad som krävs för att få ett G" så oroar jag mig ändå för att det kanske inte är tillräckligt bra så jag försöker lite till och sen sitter jag där igen och funderar på en fråga i två dagar och när jag ska lämna in så blir jag aldrig nöjd, helst av allt så skulle jag inte lämna in mina uppgifter alls, för det känns aldrig färdigt.

Jag vet inte vad som är bra och vad som är dåligt, jag blir aldrig nöjd. Men jag borde ju inte göra så uselt ifrån mig så att jag inte ens får ett G? Allså, det är inte möjligt att göra något så dåligt när man sitter och ältar och ältar och ältar samma fråga om och om igen, SÅ SLAPPNA AV!!!

Alltså, slutsatsen är; pluggandet är inte tråkigt. Det är jag som har ångest och försöker smita undan. Men det blir ju inte bättre av att undvika att läsa i böckerna. Det kommer ju kännas bättre om jag gör något. Jag är verkligen blåst. HALLÅ; BÖRJA LÄSA!!!

Hunden löper fortfarande.

R följde med ut till stallet i Söndags med Ada. Han har lite skräck för att vara med henne utan att jag är med och mest av allt gå ut och gå med henne utan mig. Men när jag red så gick han runt med henne i skogen och det gick faktiskt bra, hon gnällde lite men sen gav hon sig och följde med honom, så jag tror att han kände sig lite stolt. Det är bra för hans självförtroende att vara med Ada.

Sen på kvällen när vi skulle gå ut på sista kissrundan så var Ada duktig. Hon blir aldeles till sig när hon ser andra hundar och inte får springa fram o hälsa, jag vet inte vad hon har fått det ifrån för vi brukar inte hälsa på andra hundar när vi är ute... Men iaf så satte jag mig ner som jag brukar och höll fram en godis framför henne samtidigt som jag vände henne mot mig och inte mot hunden och hon brydde sig faktiskt om godisen/mig! Så satt hon ner o stirrade på godisen/mig och när hunden hade gått förbi följde hon med utan protester åt andra hållet!

Sen hände det som aldrig har hänt förut, hon tog kontakt själv och sprang brevid mitt vänstra ben och stirrade på mitt ansikte! Så gick hon JÄTTELÄNGE, iaf flera sekunder. ;) Och sen fortsatte hon göra så självmant flera gånger under hela promenaden. MAGI! Det måste vara R som gjorde något med henne när de var ute i skogen vid stallet, han kanske bytte ut henne mot en ny hund?!

Hon har fortsatt att ta kontakt och lyssna/springa brevid och titta upp när jag ber henne, hon bara förvandlades från en dag till en annan, från att ha varit helt omöjlig och vild på promenaderna till att bli lite mjukare och lyssna ibland. ♥ Hoppas att det håller i sig!










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0