Peppar peppar ta i trä, -mycket- trä.

Ada är piggare. Hon verkar bli bättre för var dag som går men jag vågar ändå inte hoppas så jag tar inte ut något i förskott. Jag går och oroar mig fastän hon verkar må nästan helt bra. Jag är livrädd att det ska komma tillbaks, att hon ska få en attack igen... Så jag sover helt sjukt dåligt, jag som alltid brukar sova som en klubbad säl... Min hjärna arbetar även på natten, den kan inte stänga ner verksamheten. Väldigt jobbigt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att varva ner och stänga av oron. Jag -vet- ju att det inte leder någon vart (förutom utför för min egen del...) att gå och oroa sig, hon kommer inte bli bättre eller slippa fler anfall för det, men jag har så jäkla svårt att få min kropp och hjärna att fatta det. Jag får försöka intala mig att det bara är att ta dagarna som de kommer och hantera situationen om den uppkommer igen, jag får köra det som ett mantra i huvudet, tillslut kanske min hjärna och kropp fattar det?

Idag har jag använt min mobil mer än vad jag normalt gör på ett helt år. Jag har talat med massor av djursjukhuspersonal; veterinärer och sjukvårdare. Jag har fått jättebra råd av en veterinär som jag blev tipsad om att kontakta av en frallauppfödare som finns med på mitt älskade frallaforum, hur skulle man överleva utan det?! Vi fick råd av honom att kontakta en specialist på Södra Djursjukhuset, så nu har vi bokat in besök där. Men det är om 2 veckor, en hel evighet i vår lilla sjuka värld... Håll alla tummar, tassar och tår för att hon inte blir sämre och får anfall igen innan vi har fått komma dit för röntgenundersökning! Det vetten jag talade med nästan var säker på att det var och "skulle bli förvånad om det inte var" är ett diskbråck i nacken. Det låter mycket troligt, mer troligt än magkatarr... Men sen kan man ju inte vara helt bombsäker (innan undersökningen är gjord) på att det verkligen är ett diskbråck eller fel i rygg/nacke, det skulle ju kunna vara något annat också, då jag fått berättat för mig att magproblem kan ha de mest underliga symptom.

Men det känns bra iaf att ha fått tala med en veterinär som hade ett förslag på vad som kan vara fel, tidigare har jag ju inte fått någon som helst gissning ens på vad som kan vara fel och det har varit hemskt. Nu börjar vi i den här änden och ser vad det ger. 4/11 ska vi på röntgen.

Nu ska jag försöka slappna av och ta det luuuugnt i soffan innan sista kissrundan.










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0